Ångest

Ångest.

Vi får en observationsuppgift som vi skall lösa på praktiken. Jag har givetvis inte fått någon plats. Det kommer att dröja några veckor svarar en ansvarig byråkrat. Jag propsar på, skriver några mail till. Får i alla fall till slut tillstånd av kursledningen att ta tag i några egna kontakter. Jag hade gjort det ändå men det är ju inte så ballt om uppgiften inte skulle bli godkänd. Byråkraten har dessutom sagt till mig att inte leta själv. Det skall hon eller någon annan göra. Men nu skiter jag i det.

En vän till mig jobbar på en skola. Jag får gå med en av hans kollegor som är språklärare.

Det är en rätt tuff skola. Jag har varit långt borta från den världen och inte behövt ta ställning det senaste året.

Det fungerar okej. Jag är rätt passiv. Har inte riktigt fattat vad vår uppgift går ut på men sitter och skriver lite anteckningar om vad som händer.

Det blir mycket polisarbete för läraren. Mycket arbete med att bara hålla folk lugna och se till att de arbetar. Jag håller minen, hon är rätt juste och ungarna är livliga och tänjer på alla regler Det är på ett sätt skönt. Men.. Jag vet att det kommer bli min roll att lugna ner dem att driva dom till arbete och koncentration också. Jag kanske gör det på ett sätt som passar mig bättre, jag kan försöka peppa dom, stärka deras självkänsla och så vidare. Men jag måste disciplinera dom. Skulle jag skita i det gör jag dom en björntjänst. Dom kommer att ha mindre med sig för vidare plugg. Sämre möjligheter att sälja sig själva på en marknad.

Men fan detta är inte vad jag vill syssla med. Jag vill inte vara här. Känner press.

Jag borde kunna mitt ämne bättre. Känner inte att jag kan det ordentligt borde jag ta till fritiden till att lära mig mer? Det bär ju emot. I och för sig är det svårt att tala om fri tid när man pluggar.

Jag vill inte behöva kontrollera men jag vet att jag på ett eller annat sätt måste.

Under pausen har jag svårt att läsa kurslitteratur som jag har planerat. Mycket rör sig mitt huvud. När jag kommer hem bryter jag ihop det känns för jävligt.

Söker upp några vänner blir snackar tränar och blir lite lugnare. Jag pratar med en vän som också är på väg in i människobranschen fast på ett annat ställe. När vi snackar så sjunker ångesten delvis bort. Jag säger saker som jag inte kunna säga till mig själv, vi upptäcker saker ur varandras situationer. Något som återkommer är kraven vi ställer på oss själva, vill kunna göra något bra för dom vi skall jobba med men vi vet att vi är ganska begränsade. Det är någons annan som bestämmer hur vad och varför. Vi måste återigen sälja våra personligheter. Se till att skapa bra relationer tidigt med dom vi skall jobba med. Vi kan inte vika undan, det står mycket på spel. Fan det är inte min ångest den tillhör det där som lägger den på mig.

Högskolan som institution är rätt bra på att fasa in oss i den här typen av jobb. Vi skall sköta så mycket som möjligt själva. Disciplinera oss inför tentor och grupparbeten. Många av oss skapar en bild av en yrkesidentitet som vi vill passa in i.

Seminariegruppen

Seminariegruppen

Utbildningen har hållit på ett tag och jag har hamnat i en seminariegrupp. Vi skall lära oss vetenskapligt förhållningssätt och får sitta sammanbuntade i en sal emellanåt där det är meningen att vi skall diskutera den litteratur som vi antas ha läst. En del av den är rätt svår och många sitter och skruvar på sig när vi skall diskutera de olika punkterna.

Våran seminarieledare är väl helt okej för att vara seminarieledare. Han försöker vara hjälpa oss att förstå de rätt avancerade vetenskapsfilosofiska texterna. Han vill diskutera hävdar inte att han har rätt. Det hjälper oss kanske inte så mycket. Vi vrider på oss sliter med litteraturen och sitter mestadels tysta. Han har en rätt bra kvalité. Han delar ut alla kopior till oss och behandlar oss vuxet och respektfullt. Det uppskattas.

Allting blir lite roligare när vi snackar ihop oss några stycken om att plugga tillsammans. Det blir lite lättare att försöka luska ut vad de kräver av oss och vad de menar i böckerna när vi är flera. Snacket under kaffepauserna gör allting lite lättare och mer avdramatiserat.

Första dagen i skolan

Jag vaknar tidigt. Är lite orolig. När var det egentligen vi skulle börja? Sätter mig på ett cafe med trådlöst nätverk. Får lite hum om hur det ligger till. Vi är många i år. Seminariegrupperna är många och informationen är snöig och opersonlig. Jag får skriva ett flertal mail till olika folk för att försöka få klarhet i en del saker och få ordnat med en praktikplats.

Sedan sitter jag och funderar på hur jag skall komma över kurslitteraturen utan att bli ruinerad.

Fan, mina föräldrar lärde mig inte sådant. Söker på piratebay men hittar inget. Dom är givetvis slut på biblioteket.

Sedan är det dags för intro och föreläsning. Suck. Jag känner inte en jävel.

Jag har varit borta ett tag och mina gamla kursare verkar alla vara långt borta.

Föreläsarna tjötar på. Vetenskaplighet hit, kursplaner dit, yrkesroll bla, bla bla.

Huvudföreläsaren skall övertyga oss om att vetenskaplighet är viktigt det är jättebra på många sätt. För att ni skall få bättre lön och kunna förändra erat yrke.

Våra usla löner har nog snarare att göra med att vi inte kämpat effektivt tillsammans på mycket länge och precis som socionomer och andra tjänstemän funnit oss i att ett ”givande yrke” kanske inte betalar så bra. Lärarförbundet mumlar dessutom om att individuella löner skall göra det bättre för. Gemenskap nej, vetenskaplighet ja.

staden

På vägen hem är det en kille som inte pröjsar på bussen. Han glider snyggt längst bak i bussen.

Chauffören ser honom och vänder sig bakåt och ropar åt honom, men får bara svaret ” det är inte dit problem”. Vilket ju är helt sant, men busschauffören är uppeldad nu och säger ”Jag kör inte förens du har stämplat!”

Så sitter vi där och minuterna går. Folk börjar bli stressade och skriker till honom att han måste köra. Men han kör inte utan upprepar att killen måste hoppa av. Folk går fram till honom men han vägrar. Någon säger.

”Kan inte du kasta av honom?”

Någon annan.

Släng av fjortisen.

Vi är en minoritet som gormar saker som.

Det är chauffören som skall köra, det är inte upp till honom att agera polis. Kör nu för fan!

Någon annan ropar på polis.

Till sist springer en tjej fram och gör ett sista försök att få honom att köra och därefter går hon mot bussens bakdel och frågar högt.

”Vem är det som inte har betalat?”

En annan kvinna kommer efter och säger.

”Vi kastar ut honom tillsammans”

Hon ser ut som en jävla lägervakt och har någonting vidrigt i ögonen.

Den första Tjejen har i alla fall fått syn på killen och skriker till honom

” Betala nu då vi andra blir ju ståendes här!!

”Jag har inga pengar svarar han”

Hon skriker.

”Men skaffa pengar, jobba eller låna av dina kompisar eller va fan som helst!”

Men det räcker killen traskar ur bussen med kommentaren.

”Jag får väl klippa en bil då”

Så är det i det sköna isolerade folkhemmet skall man göra ”rätt” för sig. Annars skall man fan inte med på båten. Att vi hela tiden måste göra rätt för oss och att dom hela tiden tjänar på det verkar folk ha glömt. Dom är så jävla bittra, isolerade och stressade att det blir lättare att sparka neråt. Precis så som makthavarna vill ha det.

Dom nitiska jävlarna. Dom som inte för sitt liv kan se mellan fingrarna för de hårt uppsatta reglerna är bland de värsta jag vet. Vi skulle kunna hjälpa varandra så jäkla mycket, börja stödja varandra och slippa så mycket misär, misstänksamhet och isolering just genom att stå upp för varandra och inte för det samhälle av lönearbete utsugning och isolering som vi alla försöker överleva i.

Busschauffören, gör ett misslyckat försök att förklara läget. Västtrafik förlorar pengar blablabla. Man måste betala bla bla bla.

Han har sänkt dagen för flera av oss i bussen. Slängt en massa onödig energi på något som han enkelt hade kunnat undvika och som kanske hade gjort dagen lite enklare för den där unge snubben utan pengar men icke.

Mitt förtroende för innevånarna i den här regionen dalar. Fan också.

Lärarstudenten

Jag fick inte skrivit klart min sommarjobbsberättelse. Men erfarenheterna och anteckningarna finns kvar. Jag kommer att skriva klart dom och publicera dom. Kanske inte här i och för sig.

Det skulle kunna bli lite väl uppenbart. Dom kommer i alla fall att dyka upp någonstans. Håll ögonen öppna!

Jag har förövrigt börjat plugga igen med allt vad det innebär. Självdisciplinering istället för övervakning. En klump i magen inför det kommande ”riktiga yrket” och inför tentorna. Jag har antecknat en hel del och kommer att publicera lite i taget. Det är annorlunda att skriva om vad som händer på en utbildning än vad som händer på jobbet tycker jag. Vi är som någon skrev ”arbetskraft under produktion” och måste engagera oss själva i den produktionen av oss själva för att kunna få in studiemedlen och för att senare kunna sälja oss själva på en marknad.

Jag skriver igen för att tydliggöra för mig själv vad som händer och för att snacka med andra i samma eller i en liknande situation. För att skriva av mig skit som läggs på mig och för att ta lärdom av den kamp som ändå förs (om än i ganska liten grad) på högskolan.

Kanske kommer jag att läsa något vettigt som jag recenserar i framtiden, till exempel ”den dolda läroplanen”. Vi får se…

Det är dags

Det har blivit dags att samla ihop gamla texter och börja på det som jag hade tänkt från början, nämligen en blogg om det jag upplever av kamp, gemenskap, misär, glädje och mina tolkningar av det.

” Kameleonten snurrar runt i världen, byter färg och skepnad när han behöver det. Försöker att inte ta skit. Försöker hitta gemenskaper som kan bryta ned det som bryter ned och splittrar oss.”

Ungefär så som jag skrev för ett tag sedan har jag tänkt att det skall bli. Jag har tänkt att ta med sånt som jag skrev förr. Sådant som jag hittat på gamla papper, kanske skriver jag om någon bok jag har läst eller om någon jag har träffat när jag har varit ute och snurrat.

Mest är det för att snacka med er och för att få tummen ur och börjar skriva. Det är ju så jävla svårt..

Jag tror jag tänker dimpa rakt ner i sommaren och jobbet på ett boende för funktionshindrade. Men vi får se, kanske klämmer jag in de jag skrivit förut innan.

Nåja så sätter vi igång..