Ångest

Ångest.

Vi får en observationsuppgift som vi skall lösa på praktiken. Jag har givetvis inte fått någon plats. Det kommer att dröja några veckor svarar en ansvarig byråkrat. Jag propsar på, skriver några mail till. Får i alla fall till slut tillstånd av kursledningen att ta tag i några egna kontakter. Jag hade gjort det ändå men det är ju inte så ballt om uppgiften inte skulle bli godkänd. Byråkraten har dessutom sagt till mig att inte leta själv. Det skall hon eller någon annan göra. Men nu skiter jag i det.

En vän till mig jobbar på en skola. Jag får gå med en av hans kollegor som är språklärare.

Det är en rätt tuff skola. Jag har varit långt borta från den världen och inte behövt ta ställning det senaste året.

Det fungerar okej. Jag är rätt passiv. Har inte riktigt fattat vad vår uppgift går ut på men sitter och skriver lite anteckningar om vad som händer.

Det blir mycket polisarbete för läraren. Mycket arbete med att bara hålla folk lugna och se till att de arbetar. Jag håller minen, hon är rätt juste och ungarna är livliga och tänjer på alla regler Det är på ett sätt skönt. Men.. Jag vet att det kommer bli min roll att lugna ner dem att driva dom till arbete och koncentration också. Jag kanske gör det på ett sätt som passar mig bättre, jag kan försöka peppa dom, stärka deras självkänsla och så vidare. Men jag måste disciplinera dom. Skulle jag skita i det gör jag dom en björntjänst. Dom kommer att ha mindre med sig för vidare plugg. Sämre möjligheter att sälja sig själva på en marknad.

Men fan detta är inte vad jag vill syssla med. Jag vill inte vara här. Känner press.

Jag borde kunna mitt ämne bättre. Känner inte att jag kan det ordentligt borde jag ta till fritiden till att lära mig mer? Det bär ju emot. I och för sig är det svårt att tala om fri tid när man pluggar.

Jag vill inte behöva kontrollera men jag vet att jag på ett eller annat sätt måste.

Under pausen har jag svårt att läsa kurslitteratur som jag har planerat. Mycket rör sig mitt huvud. När jag kommer hem bryter jag ihop det känns för jävligt.

Söker upp några vänner blir snackar tränar och blir lite lugnare. Jag pratar med en vän som också är på väg in i människobranschen fast på ett annat ställe. När vi snackar så sjunker ångesten delvis bort. Jag säger saker som jag inte kunna säga till mig själv, vi upptäcker saker ur varandras situationer. Något som återkommer är kraven vi ställer på oss själva, vill kunna göra något bra för dom vi skall jobba med men vi vet att vi är ganska begränsade. Det är någons annan som bestämmer hur vad och varför. Vi måste återigen sälja våra personligheter. Se till att skapa bra relationer tidigt med dom vi skall jobba med. Vi kan inte vika undan, det står mycket på spel. Fan det är inte min ångest den tillhör det där som lägger den på mig.

Högskolan som institution är rätt bra på att fasa in oss i den här typen av jobb. Vi skall sköta så mycket som möjligt själva. Disciplinera oss inför tentor och grupparbeten. Många av oss skapar en bild av en yrkesidentitet som vi vill passa in i.